fredag 15 december 2017

Klädutmaningen är live.


Nu är det dags att blåsa liv i min gamla bloggutmaning Klädutmaningen som är minst lika bra för plånboken som miljön och den egna kreativiteten. Tro mig. Jag har testat.

Egentligen började allt hösten 2009. På väg hem från stan upptäckte jag att tröjan jag hade rafsat med mig mer liknade ett bandage än en moderiktig blus. Jag försökte gömma den längst in i garderoben för att slippa skuldkänslorna över det urusla inköpet. Då förstod jag att det var dags att göra något radikalt.

Jag har ju allt, skräddade kavajer, billiga blusar, svindyra klänningar som jag sällan använder och högen med jeans letar sig upp till andra hyllan i garderoben. Ändå köpte jag nytt när det gamla kändes tråkigt. Jag insåg att jag var tvungen att kasta in en skiftnyckel i konsumtionskarusellens maskineri för att nyktra till, alltså sluta köpa helt.

Nu framstår jag kanske som en shoppingberoende dåre, men så illa har det aldrig varit. Jag har slentrianshoppat bara för att jag har kunnat, och haft tid, men aldrig tänkt på konsekvenserna. Det är nog också anledningen till att det inte alls var svårt att sluta köpa nytt när jag väl hade bestämt mig. Tre månader senare hade mitt habegär så sakta stillats och jag var säker på att jag hade förändrat mitt konsumtionsmönster, men så fort köpstoppet var över föll jag in i mina gamla vanor igen. Så här i efterhand förstår jag att det krävs mer arbete om man vill förändra något som sitter djupt rotat, men då blev jag besviken på mig själv.

Diskussionen om slit- och slängkulturen och överkonsumtion är min stora akilleshäl än idag. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om mitt tidigare konsumtionsmönster smittar av sig på mina ungar. De har inte råd att sätta sprätt på jordens resurser och shoppa sig korkade. Därför drog jag igång Klädutmaningen 2.0. och det satte i gång kreativiteten rejält. Plötsligt vågade jag, som vanligtvis känner mig utspökad i allt annat än svart, ta på mig färgglada och stormönstrade kläder som samlat damm längst in i garderoben. Först när jag har använt vartenda klädesplagg får jag köpa nytt igen.

Det är tufft att bryta gamla mönster, men jag har stora förhoppningar om att en gång för alla faktiskt lyckas med mitt projekt – att aldrig mer komma hem med onödiga impulsköp. Visst händer det att jag blir frestad att köpa nytt, men jag ska inget ha och det känns befriande. Jag har ju redan allt.

Dessutom har mina gamla paltor fått nytt värde nu när jag har börjat använda dem igen. Win-win. Förutom en garderob som bokstavligen svämmar över hade jag en blogg på den här tiden. Bara någon timme efter att jag hade publicerat det första blogginlägget om Klädutmaningen 2.0. fick den sina första anhängare. Sedan dess har den spridit sig som en löpeld i olika sociala medier, ända bort till Nya Zeeland. Jag tolkar det som att behovet att se över sina konsumtionsvanor är stort. Så vad säger du, vad du har längst upp och längst in i din garderob? När kollade du efter senast? Det är kanske dags att ta reda på det?

Så går Klädutmaningen till: 
1. Inte köpa något nytt (läs köpstopp).
2. Gräva sig djupare in i garderoben.
3. Använda alla kläder minst en gång.
4. Om man absolut behöver något nytt ska man först se om man kan låna, byta eller köpa begagnat.

torsdag 14 december 2017

Ain't no hood like parenthood.


Eftersom jag har fört moderskapets väpnade men obelönade kamp hela mitt vuxna liv titulerar jag mig i första hand som mamma. För mig finns det inget före eller efter barn, bara med barn.

Jag var nyss fyllda 19 år när jag träffade min man. Knappt 1,5 år senare födde jag vårt första barn, en pojke som lärt mig så mycket om livet. På den tiden fanns ingen gemenskap i sociala medier, ingen av mina vänner hade barn och på öppna förskolan var alla tio år äldre och "såå trygga." Men var vi verkligen så olika varandra? Spelar åldern någon roll när man roddar med amning eller vällingflaskor, blöjbyten och bebisarnas olika utvecklingsfaser? Eller när bebisarna blir småbarn och vägrar äta, gå och sova, klä på sig eller städar golvet med overallen på ICA? Vi gör samma saker. Kramas, torkar barnrumpor, hittar på svar till alla varför då? och spänner säkerhetsbältet.

Åren går och idag är jag mamma till tre pojkar som är lika busiga som ömsinta och bekväma som självständiga. En tonåring, en tweenie och ett småbarn. Jag älskar att vara mamma, höra barnen ropa "Mami" när de behöver något, men också att ge oändligt med kärlek, ställa krav och förklara att livet är en stor, komplicerad gåta där allt hör samman. Det ger mig ett större syfte i livet.

För mig är moderskapet allt och det jag värmer mina händer i. Jag känner rytmen i varenda rörelse, genom allt slit och kärleken jag ger och får men jag kan inte göra det ensam. Vi är två som hjälps åt för att våra pojkar ska växa upp och må bra.
"Ni är inte som dom andra föräldrarna", säger ena sonen ikväll.
"Hur är vi då?"
"Ni är liksom med. Ni fattar."

Jag fattar och behöver inte mer. Tack älskling.
Du och dina brorsor rockar vår vardag!

onsdag 13 december 2017

Självlärd är ett vackert ord.



Självlärd är ett av de finaste orden jag vet. Så enkelt och avskalat, men ändå intressant och med ett djup. Det fungerar inte i alla sammanhang, men jag är otroligt stolt över att jag har kommit dit jag är utan högskolepoäng.

I våras blev jag för första gången på flera år utmanad när det kom fram att jag inte har en universitetsutbildning i mitt CV. Jag blev ställd och istället för att lyfta fram det jag har åstadkommit hittills skämdes jag. Det var en relevant fråga i en rekryteringsprocess och jag läste in något som inte fanns där, men det fick mig att börja reflektera över min egen resa och min drivkraft.

För mig är kreativitet och frihet betydligt viktigare än stabilitet och trygghet. Jag tror att det är anledningen till att jag redan första året på journalistlinjen på folkhögskolan skaffade mig skribentuppdrag för att slippa det fyrkantiga klassrummet. Så fort jag fick jobb på radions lämnade jag skolan. Jag fick mitt examensbevis på nåder, men var inte där på avslutningsdagen. Då gjorde jag radio för P1.

Jag har inga problem att sitta stilla och lär mig snabbt, men efter att jag lämnade den fria montessorivärlden trivdes jag inte i skolbänken trots att jag alltid har varit sugen på att lära. Något hände med min lust när jag inte längre fick göra det på mitt sätt. Nu i vuxen ålder får jag göra det igen, men på mitt sätt, och jag är antagligen mer bildad idag än jag skulle varit om jag hade pausat och ägnat 4-5 år åt universitetsstudier i kommunikation eller ledarskap, vilket jag jobbat med de senaste 5,5 åren. Inget ont om dig som har gått den andra vägen, men det passar inte mig.

Nu vet jag precis vad jag ska säga om någon frågar mig om min utbildning – Allt jag kan har livet lärt mig. Jag tror dock att det krävs mer av oss som saknar högskolepoäng och universitetsutbildning, men jag har alltid varit beredd på att jobba hårt för min egen skull.

tisdag 5 december 2017

Perfekt operfekt i vårt lilla fejktorp.



En brokig samling av loppisfyndade möbler och nyproduktion. Bleka nyanser, avskavd färg, udda stolar, mycket tyg, olika tidsepoker och stilar men ändå fint tillsammans.

Jag läser ofta inredningstidningar och blir alltid lika imponerad av familjernas idéer och tankar kring inredning. Det känns så genomtänkt, in i minsta detalj. Själv har jag inte reflekterat så mycket kring vår inredning, men när jag kollar på vårt hem från ett utifrånperspektiv ser jag en genomgående stil. Vad den kallas vet jag inte, men kanske perfekt operfekt.

I veckan är det precis tre år sedan vi flyttade ni i det faluröda huset med vita snickerier. När vi köpte huset såg jag bara möjligheter trots pizzavalv, mörka tapeter, väggcitat och sandfärgade kakelplattor och gula tapeter i köket. Brunt porslin och bruna våtrumstapeter och korkmatteliknande golv i ena badrummet. Det kändes gammalt och nikotingult fast ingen rökt inomhus. Vi målade allt vitt och flyttade in.

Vi landade snabbt, det här är hemma, men det har tagit tid att komma i ordning och huset har hela tiden fått bestämma riktningen. Andra ser ett tidstypiskt åttiotalshus medan vi ser ett litet (fejk)torp som är vårt hem. Inte för att det är tjusigt inrett utan för att det är ju där vi bor, vår stora bullriga familj med många viljor och massor av kärlek.

måndag 4 december 2017

Tack som frågar. Jag mår bra nu.



Ibland händer det att jag ser på mig själv med andras ögon. Du vet, tjuvtittar lite från håll för att förstå. Ta mej tusan. Där sitter hon. Trebarnsmorsan som kämpat med en depression, fortsatt framåt och blivit frisk.

Bekymmersrynkan har blivit djupare, men leendet är gladare. Jag ser hennes slit, hennes drömmar, hennes oro. Hon har inget att dölja. Hon skäms inte. Hon har vunnit ett krig. Hon har hittat sig själv igen. Det kunde dom inte ta ifrån mig i det där halvt nedsläckta konferensrummet. Jag minns hur jag lämnade rummet den där vintermorgonen och kände mig alldeles tom. Som om jag just blivit påkörd av en bil som hade tappat färdriktning.

Känslomässiga kriser kan utlösa samma fysiska reaktioner som vid ett rån eller trafikolycka. Det låter så dramatiskt, men det var precis så. Min man skyndade sig hem och smekte mig ömt över kinden. En vän tittade allvarligt på mig några veckor senare och sa att jag skulle få igenom en slags sorgprocess med alla sina tydliga faser, och att jag skulle låta det ta den tid det tar. Det tog mig åtta månader att resa mig upp igen. Åtta förlorade månader.

Jag har ältat det som omöjligt går att förstå, försökt sluta älta och ältat lite till. Jag har varit arg, ledsen, sårad. Jag har bett om hjälp, fått medicin, pratat. Jag har låtit håret växa ut, färgat det mörkt och försökt återgå till mitt ursprungsjag. Hon som vågar ifrågasätta det andra ärligt undrar om. Hon som står upp för sig själv och andra. Hon är jag. Jag är hon. Jag tappade det lite för en stund, men nu är jag tillbaka igen. Lite tilltufsad men hel.

onsdag 29 november 2017

Decennier av tystnad räckte.

Andras berättelser blir bränslet och får oss själva att våga berätta om det som tynger oss, eller det som omöjligt går att förstå. Se bara på kraften i #metoo som på någon vecka blev ett globalt uppror tack vare modiga kvinnors berättelser.

Många av oss som har varit aktiva i sociala medier det senaste decenniet har på sätt och vis fört kampen mot tystnadskulturen. Genom våra texter och bilder visar vi nyanserna i ett liv. Visst har vi alla något att skydda, ett inre som vi inte vill eller kanske ska dela med oss av, men vi bloggare vet att det händer något när vi berättar om det som skaver och gör ont. Öppenheten gör att vi kan prata om det som är något att prata om.

Titta bara på Krickelin som berättat om sin tunga vår eller Ditte Svanfeldt som visar att annorlunda är okej. Hon har en dotter som har en svår cpskada och är multihandikappad, vilket gör att vardagen  består av extra höga toppar och dalar. Själv har andras berättelser och min erfarenhet av att blogga om det som skaver inspirerat mig att våga berätta om min depression. Jag blev så knäckt, av två personer jag litade på, i vintras att jag haft svårt att resa mig igen. För att bli frisk behövde jag prata, kramas och äta medicin.

Det finns fortfarande människor som inte ser det modiga i berättelserna, utan tycker att det är fööör självutlämnande. Jag tänker på en krönika som jag fick höra om för ett par månader sedan. Krönikören ifrågasatte behovet av att dela med sig av sitt liv i sociala medier. Jag hittar tyvärr inte krönikan, men jag minns känslan jag fick när jag läste den och visste vilka som hade delat den i sina egna flöden.

Krönikören förstod inte behovet av att dela med sig av allt som händer. Vissa saker ska man behålla för sig själv, tyckte han, och har väl en poäng men vem vinner på att vi är tysta? Hur ska vi då kunna lära och stötta varandra? Jag hoppas att krönikören tänkt om nu. Titta bara på vad som har hänt efter #metoo och alla efterföljande upprop där vi enas och ställer oss sida vid sida i kampen mot de strukturer som råder överallt i samhället. Nu ska skulden läggas där den hör hemma. Nu får det vara nog. 

Decennier av tystnad räckte. Nu hoppas jag på förändring men också att vi kan fortsätta vara öppna med varandra, och hjälpa varandra att visa nyanserna i livet. Det går upp och ner, men alltid framåt. 

lördag 25 november 2017

Konsten att göra så lite som möjligt.



Om det är något jag vill lära våra barn är det att uppskatta att göra så lite som möjligt och ge hjärnan tid för återhämtning efter en intensiv arbetsvecka.

Vi vill givetvis skapa minnen tillsammans med våra barn, men jag hoppas att de också minns och uppskattar de långsamma lördagarna i pyjamas. Det är superkul att åka iväg på aktiviteter, uppleva och testa på tillsammans. Vi vuxna bokar in en middag med vänner och alla barnen och alla är uppe alldeles för länge. Allt detta är superkul och jag skulle inte vilja vara utan det, men jag vet också hur viktigt det är att göra så lite som möjligt och faktiskt ha lite tråkigt ibland.

Jag pratar mycket om det med våra barn. Att man inte ska snegla så mycket på vad andra familjer gör, eller tänka att det är fel att komma tillbaka till skolan och inte ha så mycket att berätta om helgen. Det är snarare ett bevis på att man bemästrar konsten att göra så lite som möjligt.


torsdag 23 november 2017

När vågen planar ut.



Nu tänker jag på livet som en våg igen. Oväntade höjder, enorma krafter, glädjefnatt, (livs)kriser som nästan tar kål på en, tristess och lika mycket förväntan i väntan på nästa våg.

Jag inser att jag vill stanna upp där jag är just precis nu. I det där mellanläget när vågen har planat ut. Det är lite lagom här och jag har hittat balansen igen. Kan jag få stå kvar här en stund och slippa känna så mycket? Jag nöjer mig med att bara vara lite glad ibland, som Mia Skäringer skrev så klokt på Instagram. Hon hjälpte mig att sätta ord på det jag tänkt på sen i vintras när jag blev rejält tilltufsad av två personer jag litade på. Nu vill jag inte jaga efter lycka mer. För hur ska jag kunna hålla fast i en sekundkänsla?

Vi är så många som kämpar på med barnen, kärleken, kroppen och karriären. Vi vill uppnå inre harmoni men lyckosökandet skapar bara ännu mer otillräcklighetskänsla. När kommer motreaktionen? För visst är det dags att sänka kraven och njuta mer av att vågen faktiskt planar ut emellanåt? Det går upp och ner men alltid framåt, men det är ju i i väntan på nästa våg vi får chans att hitta balansen igen och fundera på hur vi ska ta nästa våg.

onsdag 22 november 2017

Kort bokenkät



1) Vad heter boken du läser just nu? 
Livet går så fort och ändå långsamt

2) Hur långt har du kommit? 
Sid 89.

3) Beskriv boken med tre ord. 
Jag var hon.

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills? 
En stark fyra.

Martina Haag skriver om hur man formas som person, om de där händelserna i livet som är avgörande för vem man sedan blir. Jag letade fram mina gamla dagböcker från högstadiet och kunde läsa utan att behöva ta fram skämskudden. 

"Nu så känns det som att jag inte vet vem jag är och det känns hemskt. Tänk om man kunde få se en film om sin framtid. Då skulle man se vad man inte skulle göra och vad man skulle göra. Jag vet inte, men livet känns konstigt. På utsidan är jag kanske hård och tål allt, men på insidan är det annorlunda. Det finns massor som jag vill göra men inte törs. Nu vet jag. Imorgon ska jag bli en helt ny person. Fan vad skönt. Nä, nu ska jag sova. God natt" 
– Alexandra 15 år. 

#deadline


Minns plötsligt hur den äldre reportern drog ner byxorna när han levererade nyheterna i studion bredvid den där tidiga morgonen. Jag tog på mig skygglappar för att slippa se och hoppades att ingen gäst skulle komma in i huset. Några minuter senare fortsatte jag underhålla våra 55 000 lyssnare, ungefär som om inget hade hänt.
"Du... Vi behöver inte berätta det här, då blir det en stor grej av det", sa en annan kollega.

Jag bet ihop. Sådär som jag har gjort alldeles för många gånger. Bitit ihop tills tungan låst sig i gommen. Samma man kunde slita upp dörren mitt när vi var i sändning, störa i hörlurarna när jag höll låda i etern och säga minst sagt olämpliga saker. Till oss allihop.

Ett par månader senare fick jag till slut nog av hans beteende och härskartekniker. Jag skrev blogginlägget "Mig lilla gummar du inte." Han hade läst inlägget och blev förskräckt, det ville vår chef att jag skulle veta. Förhoppningsvis blev det ett uppvaknande för honom att hamna i offentligheten, även om han precis som nu var anonym i min story. Han tyckte säkert att jag var en jobbig, påfrestande och omedgörlig kollega som inte spelade med i hans show.

Tre månader senare sa jag upp mig. Jag hade under en lång tid funderat på om journalistyrket var mitt drömjobb. Så här i efterhand förstår jag att en del i mitt beslut att sluta arbeta som journalist också handlade om arbetsvillkoren, inte bara att jag hade fått ett bättre jobberbjudande.

Jag arbetar inte längre som journalist men jag vill ge mina gamla kollegor i branschen mitt stöd. Tillsammans har över 4 000 journalister satt ner foten. Alla har inte personligen drabbats, men de står sida vid sida i kampen mot de strukturer som råder överallt i samhället, även på redaktionerna. De tänker inte vara tysta längre. Nu ska skulden läggas där den hör hemma. Nu får det vara nog.

Här kan du läsa mer om #deadline.

tisdag 21 november 2017

"Man var så van att frysa. Det var en del av livet."



Folk som läser gåendes är ju lite anmärkningsvärt, men där gick jag för mig själv mitt i lunchrusningen på stan och skrattade så högt att det ekade mellan väggarna. Det gick liksom inte att hålla igen när jag läste sida elva i Martina Haags nya bok Livet går så fort och så långsamt:

"De rikare hade dunjacka och vi andra täckjacka. Det gick som en tydlig vattendelare mellan vem som hade på sig vad. Vi som var lite pankare fick också vara lite kallare. Jag stängde aldrig jackan. Att ha stängd jacka var urtöntigt. Även om det var tio minusgrader ute hade man täckjackan öppen. Mössa var ännu värre. Ingen i plugget hade mössa, förutom lärarna. Ofta hade jag istappar i håret när jag hade tvättat det på morgonen. Man var så van att frysa. Det var en del av livet."

Den här gamla täckjacketjejen med istappar i håret har växt upp och för idag fullskaligt mösskrig med våra dunjackebärande barn. Gissa om jag blev nöjd när skolan skickade ut ett mail om att det är nolltolerans mot att vara otillräckligt klädd under vintern. Har du inte mössa på dig får du gå in och ta på dig. Punkt slut. 


måndag 20 november 2017

Inspiration kan ge bränsle upp till stjärnorna.


Anteckningsbok av Karin Marks för Jane.

Nätverka hit och nätverka dit. I vanliga nätverk handlar det framför allt om att sälja in sig själv. Inte om att utbyta erfarenheter och växa tillsammans. Det känns så tomt på något sätt.

Jag märker hur jag söker mig till sammanhang där man istället boostar varandra. Där man måste ge för att få. Där vi lyfter varandra och ser värdet i att växa tillsammans istället för på varsin isolerad ö. Vi kanske är konkurrenter men den konkurrensen är obetydlig när vi kan hjälpa varandra att utvecklas och våga utmana oss själva lite till. Därför är jag med i en förening som heter Jane Västerbotten. Vi Janare vill ta tillvara på urkraften som finns i Västerbotten. Vi ser till att kvinnor inom kreativa och innovativa näringar kan knyta kontakter, bygga våra varumärken och samarbeta över kommungränserna men framför allt växa som människor.

Det intressanta är att jag känner igen omsorgen och drivkraften framåt från mitt lilla hörn av Internet. Jag är så djupt fascinerad av hur vi så självklart delar med oss av tips, förståelse, omtanke och pepp till varandra fast vi inte har sett varandra i ögonen. Vi ger och vi får. Kraften i det är enorm.

På samma sätt tänker vi i Jane som vill synliggöra, uppmuntra, inspirera och vara ett bollplank för kvinnor inom kreativa och innovativa näringar. Jane finns i flera städer (Jönköping, Gbg, Malmö och i Västerbotten med medlemmar från Lycksele, Skellefteå och Umeå). Tycker du att föreningen fattas i din stad kan du dra ihop ett eget Jane-gäng. Här kan du läsa mer om hur det går till att starta Jane i din stad. 

<3

söndag 19 november 2017

Vad jag och Drew Barrymore har gemensamt.



Behovet av att lära känna sig själv på ett djupare plan. Jag är där nu. Sonderar mina styrkor, tänker igenom mina möjligheter och landar i att jag är jag. Jag hade kanske hoppats på något annat. Att upptäcka en stor stjärna i mig, eller något mer extravagant men vad är mer intressant än att vara sig själv?

Till min hjälp har jag haft två riktigt avancerade personlighetstester, som jag haft förmånen att få göra. Det första visade mina rätta färger utifrån en gammal teori av Carl Jung. Resultatet var så träffande. Jag blev en inspirerande motivatör, som har lätt att få med mig andra eftersom jag tror så starkt på det jag håller på med för stunden. Ganska precis ett år senare gjorde jag ett ledarskapstest när jag sökte ett chefsjobb, som jag i rekryteringsprocessen insåg att jag inte vill ha. Resultatet bekräftade det första personlighetstestet, vilket inte är så konstigt. Jag kan ju bara vara mig själv.

Jag har givetvis inte låtit personlighetstesten styra hur jag ser på mig själv, men det har gett mig ovärderliga svar som hjälpt mig att ta mig vidare. Det är också trevligt att få bekräftelse på det jag redan visste, men inte riktigt vågade tro om mig själv.

Alla har inte möjlighet att göra personlighetstester som kostar tusentals kronor, men jag måste säga att testet jag gjorde i helgen sa ungefär samma som dom dyra testerna. Jag blev Förkämpe och kvalar in i Drew Barrymores gäng:
"Förkämpar är dock mer än bara sociala personer som vill vara alla till lags. De formas av sin visionära natur som hjälper dem att läsa mellan raderna med en energisk nyfikenhet. De tenderar att se livet som en stor, komplicerad gåta där allt hör samman. Till skillnad från personlighetstyperna i analytikergruppen – som brukar se denna gåta som en serie av systematiska ränksmiderier – ser dock Förkämparna den genom ett prisma av känslor, medkänsla och mysticism och letar alltid efter en djupare innebörd."

Testet tar 12 minuter att göra. Svara ärligt, även om det tar emot. Och försök att inte vara neutral. Kom gärna tillbaka hit sen och berätta. Kände du igen dig i din personlighetstyp?

Här kan du göra testet. 

torsdag 16 november 2017

Nu ska mammisen minsann få sova.


Bild från Vardagslinjer, en gammal favorit.

Du vet hur man försiktigt lirkar bort den lilla barnarmen som krokat fast sig runt halsen för att hjälpa det andra barnet som vaknat av en ruggig mardröm. När alla väl somnat om är det någon som petar frenetiskt på ens kind.
"Mamma.. Mamma.... MAMMA!!!"
"Schyyy väck inte din bror..." och så är cirkusen igång igen.

Så har en vanlig natt sett ut hos oss de senaste tretton åren. Jag läste någonstans att störda sömnrutiner kan sätta sig så djupt att de följer med dig länge trots att ingen stör dig längre. Eftersom vi har fått barn ungefär vart fjärde år har vi inte sovit ordentligt sedan hösten 2004. Numera vaknar jag innan storbarnen satt foten på första trappsteget eller när minstingen gnyr från sin säng. Benen far över kanten innan jag ens hunnit öppna ögonen. För att överleva har jag utvecklat en superkraft – jag somnar om på två sekunder. Även om vi har varit uppe flera gånger under natten och jobbat som spökjägare, kurator, servitris, sjuksköterska eller slav vaknar jag (oftast) utvilad.

Men nu verkar det minsann som att mammisen och pappisen ska få sova igen. Vår lilla sladdis är inte så liten längre. Han har äntligen förstått tjusningen med att sova och ni vet ju hur det är med tweenisar och tonåringar. Våra sover sig igenom väckarklockor, irriterade föräldrar som stressar på om att klockan är mycket och uppdragna gardiner.

Hallelujah!

onsdag 15 november 2017

Herstory.



Varje dag går jag till jobbet och jobbar för att skapa starka norrländska varumärken genom tydlig strategi och mycket passion. Numera gör jag samma sak även för mig själv.

Efter den oväntade käftsmällen i vintras har det varit superviktigt för mig att gå djupt in i mig själv och fundera på vilka mina styrkor och möjligheter är. Vart de kommer ifrån och vilket arv jag bär med mig. Genom att plocka upp min egen historia har jag förstått allt så mycket bättre.

Därför blev jag så glad när jag lyssnade på Drivet-intervjun med Cecilia Zadig, som är ledarskapsutvecklare och föreläsare. Intervjun handlar om ledarskap, men också om att leda sig själv. För att kunna göra det måste man ha en bra strategi, och känna sin egen historia. Hon uppmanar därför till att som kvinna skriva My Herstory. Det handlar om att först sondera sina styrkor och sedan försöka förstå vart man har fått sina styrkor från genom att skriva ner sin historia.

Fundera på frågor som vart kommer jag ifrån? Vilket är mitt sammanhang – socialt, intellektuellt och miljö. Vilket arv bär jag på? Prata gärna med människor som har följt dig genom åren, och som vet vad du tidigare sagt är viktigt för dig. När du gjort den resan kommer du att bli mycket tydligare inför dig själv.

Jag återvänder ofta till bilden från 80-talet med mig uppslängd på den stora dalahästen i Dalarna. Det är något med den där uppsynen som får mig att tro att min person utkristalliserades redan då. Sedan har livet och mina upplevelser format mig, och så kommer det fortsätta, tänker jag. Vi slutar aldrig lära oss av livet, men det förstår vi bara om vi ger oss tid för reflektion och självrannsakan.